Jag känner mig aldrig så ledsamt ensam som en söndag morgon när jag måste gå upp kl sju för att vara på jobbet kl åtta. Det är mörkt, det regnar (most probably...), inte ett ljud från grannarna hörs och jag vill bara somna om. Jag cyklar genom stan och det enda tecknet på liv är allt skräp på Avenyn från lördagens festande och jag blir överdrivet glad när jag ser den lilla sopbilen köra fram över trottoarerna för att sopa upp krossat glas och bankomatlappar - jag är inte den enda som som varit tvungen att stiga upp tidigt.
Ensamhetskänslan försvinner dock ganska fort när folket ramlar in genom dörrarna till caféet för att bota baksmällan med en latte medan jag måste springa benen av mig. Då önskar jag mest av allt att jag fick gå hem och sitta själv i min ensamhet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar